Om

Varmt välkommen till min blogg! Min tanke med denna blogg är att inspirera och uppmuntra dej som lever med diagnosen tvångssyndrom/OCD. Det finns många olika verktyg för att hantera vardagen trots denna problematik, och det finns all anledning att greppa hoppet och kämpa för livet!/ Anna

Presentation
Kontaktformulär

Senaste inlägg

Take care

Mycket sällan då jag varit kontakt med sjukvården i olika ärenden har man frågat om min livsstil. Det är något som jag finner märkligt. Kanske det många gånger förutsätts att man i vårt upplysta samhälle lever ”hälsosamt.”

Att arbeta för att nå en högre grad av psykisk hälsa, handlar verkligen inte bara om att lära sig bemästra sin ångest. Det finns så mycket annat som kan göra oss starkare som människor.

Dieterna som florerar är många, men vissa gemensamma nämnare kan man lätt finna, åtminstone vad man ska dra ned på, eller avstå ifrån. Att vi rör våra kroppar är grundläggande och kan även stärka oss mentalt. Hur vi lever våra dagar påverkar vår funktionsnivå. Stressar vi från morgon till kväll? Lever vi med mobilen i handen varje vaken timme? Ge vi oss tid att vara närvarande med andra människor? Investerar vi i nära relationer? Sover vi så många timmar som vi behöver? Respekterar vi våra kroppars behov? Ger vi tid för skönhet, glädje, eller att bara "ko-glo" en stund? Försöker vi sätta sunda gränser för behov som finns runt omkring oss?

Om vi reflekterar över dessa och liknande bitar, kan det hända att vi ser att vi många gånger kör över oss själva och skapar onödigt lidande. Det är viktigt att se vad man själv kan påverka – istället för att skylla på sin diagnos, på att terapin inte fungerar osv.

Alla människor mår väl av att leva ett balanserat liv, men har du OCD eller annan ångestsjukdom så lär det vara ännu viktigare. Det hjälper dej att ha en något större beredskap när det blir storm. Det gör dej starkare och hjälper dej att se din kapacitet. Åtminstone upplever jag det så.

Positiv smitta



Rädsla smittar. Om vi börjar leva efter våra rädslor på ett område, så är det lätt hänt att vi även blir räddare på ett annat. Troligen för att vi sänker vår tolerans för obehagliga känslor, men att vi även förminskar vår självbild. Vi krymper vår livssfär och därmed tron på oss själva.

Glädjande nog gäller även det motsatta! När vi gör- om än aldrig så små- försök till att utmana våra rädslor så växer modet och tenderar att smitta över på andra områden.

Har tyvärr ingen källa i skrivande stund, men har hört om flera färska studier med OCD-behandling,  där man sett att man inte behövt exponeras för alla förekommande teman i sin sjukdom. De framgångar man gjort på ett område har spillt över på andra rädsloområden. Uppmuntrande!

Så; gör vad du kan denna dag för att utmana dina rädslor. Varje litet steg är ett steg framåt. Heja dej!

Blandade tankar

Hoppas att ni tog er tid till att kika på informationsfilmen jag länkade till igår.

Fastän jag levt med denna problematik i många år så blir jag så berörd. Jag uppskattar verkligen att de medverkande bjuder på sig själva och berättar öppet. Det är modigt. Fast det är 2019 så är det fortfarande inte lätt att veta hur man ska handskas med psykisk ohälsa. Jag har blandade erfarenheter av att berätta om min diagnos och gör det med urskiljning. I flera fall har jag mötts av ifrågasättanden om det verkligen är så illa, i de värsta fallen har jag mötts av tystnad och att personer dragit sig undan. Det handlar säkerligen om osäkerhet och rädsla. Inget illa ment, men det kan göra ont i en när man råkar ut för det.

Eftersom OCD mestadels inte syns utanpå (om man inte tvättat sönder sina händer, eller har andra yttre tecken) så kan det vara svårt för andra att uppfatta det som endast rör sig i huvudet på en medmänniska. Oftast är mitt mest påtagliga symtom att jag är obeskrivligt trött eftersom min hjärna allt som oftast går på högvarv.

Jag vill inte på något sätt låta påskina att OCD är värre än något annat sjukdomstillstånd, men jag tror att det är viktigt att även om inte andra tar oss på allvar så behöver vi själva göra det. Många av oss behöver hitta andra som är i en liknande situation för att orka. Och som jag hörde någon säga en annan dag ”if it´s hard for you, it is hard.”

Så är det. Att ta sig själv på allvar och att ha medkänsla med sig själv utifrån rådande omständigheter tror jag är en förutsättning för att orka jobba sig framåt. För framåt ska vi!

 

Ny svensk info-film om OCD!

 

Vän med ångesten

Om man får, eller har ångest, så är den ju där vare sig man vill det eller inte. Det bästa förhållningssättet är faktiskt att bli vän med den. Alla försök till att fly den, eller trycka undan den, får den bara att bli värre.

Att bli vän med ångesten är ett paradoxalt angreppssätt som man behöver öva in. Det handlar om att man när ångesten knackar på, istället för att kika i tittögat och låta dörren vara låst, så öppnar man dörren, kastar ett öga på ångesten kanske med kommentaren ”jaha, det var bara du…” och så släpper man in den.

Man behöver inte göra någon stor affär av det, ångesten kan slå sig ner i soffan, sätta sig vid köksbordet eller lite var som. Du vet att ångesten är där, du känner den i din kropp, den följer dej i tankarna, men du låter den inte ta över. Du fokuserar på det du hade tänkt dej. Ångesten kommer att irritera sig på dej och den kommer att vilja ha din uppmärksamhet. Du bara fortsätter att dricka te, kolla på tv eller laga mat eller vad du nu skulle göra. När ångesten vill ha din uppmärksamhet så bara nickar du lite instämmande och du kan svara med ett "ja, kanske det, kanske inte, vad vet jag…"

Ju längre du håller ut desto mer kommer du att se att ångesten blir alltmer lågmäld. Rätt vad det är har den bara slinkit iväg och du kanske inte ens märkte när den gled ut genom dörren.

Övning ger färdighet. Du lär dej inte detta över en natt, men efterhand kan du få en ny relation till din ångest.

 


Äldre inlägg