Tågåk



ERP-terapin för OCD är som jag skrivit tidigare ingen enkel match. Rent teoretiskt är det bara: "gör det du är rädd för och sedan ännu värre grejer…utan att ta till några som helst tvångshandlingar. Inte minsta lilla. Inte under tiden och inte efteråt" - klart slut.

I praktiken är det inte lika enkelt. Rädslorna kommer att göra allt för att övertyga en om att man ska ta det säkra före det osäkra och inte experimentera en massa…

Jag tänker mej terapin som en tågresa. Jag har valt att kliva på för att jag vill nå en annan destination. Men väl ombord så flyger en massa tankar genom huvudet: jag vill gå av, jag tycker vädret verkar ostadigt, jag vill bromsa farten, jag undrar om vi verkligen åker åt rätt håll, jag undrar om lokföraren faktiskt vet hur man kör…och jag vill gärna diskutera en massa saker ingående med konduktören för att veta att alla inblandade har koll på läget…

Men så slår det mej att jag kanske helt enkelt för min egen skull ”bara” ska lita på processen i sig. Tro att psykologen faktiskt har koll, att andra gjort det här tidigare och att det gett goda resultat. Jag vill luta mej bak mot sätet och prova på att släppa kontrollen även här. Bara göra det jag ska och lägga grubblerierna i den lilla papperskorgen…

Mera hopp


Skrev om hopp häromdagen, och om hur viktigt det är.

Men om du inte har något hopp då? Ja, då får man införskaffa lite. Man kan faktiskt låna lite från andra. Jag har lyssnat på åtskilliga podcasts, och läst ett antal berättelser av personer som kämpat sig nästan till blods i sin kamp med OCD. Men med hjälp av bra terapi har de tagit sig vidare. Om de har lyckats, varför skulle inte jag?

Min OCD vill alltid utmåla mej som tidernas undantag; att min OCD är speciell och att ingen behandling kommer att bita på den. Om jag skulle lyssna på den rösten så skulle jag ha gett upp för länge sedan.

Jag är unik, men inget undantag. Inte du heller!

En annan sak som jag märker banar väg för hoppet, det är faktiskt denna vedervärdiga terapi. För när exponering läggs till exponering och jag ser att jag faktiskt uthärdat trots stort inre motstånd – då råkar det trilla in lite positiva tankar om att jag kanske kan klara av mer… det är en ovan, men ack så välkommen upplevelse.

Toppa joggingturen med tre semlor



I de perioder jag är igång med fysisk träning så blir jag automatiskt mer kostmedveten. Att lägga ned tid på att träna upp flåset, och ta hand om sin kropp gör att det känns motbjudande att sätta i sig vad som helst. Jag vill liksom inte förstöra det goda jag vinner genom att fuska till det på annat vis.

Nu när jag håller på med ERP så upptäcker jag att en liknande positiv spiral kan uppstå.

För ärligt talat; exponeringsterapi är inte festlig. När jag på frivillig väg bråkat med ångesten ett par timmar, så skulle jag bra gärna vilja landa i en känsla av ro och lugn och bara koppla av en smula.

Med lätthet skulle jag kunna gå in och ”ogöra” exponeringen genom att göra lite väl invanda tvångshandlingar. Jag skulle kunna säga till mej själv att ”jag gjorde ju i alla fall det jag skulle i två timmar…” MEN att göra på det viset skulle verkligen förstöra vinsten med där ångesttimmarna. De är som bortkastade. Precis som joggingturen som toppas med tre semlor…

Eftersom jag vill ha valuta för mitt hårda arbete så tänker jag verkligen inte ogöra terapin. Jag låter ångesten fortsätta att puttra under ytan och tänker ägna mej åt något trevligt under tiden.

Bättre fly, än illa fäkta?



Det är en väldig skillnad att springa mot någonting eller att springa ifrån.

När man springer ifrån någonting, för att man inte vill möta det, signalerar man till hela sitt väsen att det är fara å färde, och att man på något sätt är i underläge. Haren i en tar över, och man har ännu en gång bevisat för sig själv att man inte fixar det.

Om man istället springer mot någonting i syfte att vara offensiv, att visa vad man går för, att ta upp kampen mot något – då går det andra signaler ut i kroppen. Det är som att vrida upp volymen på möjlighetstänket och modigheten. Oavsett hur det direkta utfallet blir, så har man ändå vunnit, när man visar att man är villig att utstå obehag och ångest, för att nå en större frihet.

Detta är för mej en hjälpsam metafor när jag gör exponeringar.

Och vad det gäller det gamla ordspråket så tror jag på det omvända i OCD-kampen: ”Bättre fäkta illa, än fly!” – då har man i alla fall försökt!

Trotsigt hopp


När jag valde namn till min blogg var det viktigt för mej att hoppet skulle vara med. Jag bär på ett trotsigt hopp och vägrar släppa det. Ibland är det så starkt att jag kan känna det. Ibland är det så vagt att jag måste kämpa för att hålla det levande. Men aldrig någonsin tänker jag släppa det. Jag har prövat det motsatta - att odla missmod och hopplöshet, det är som att tigga om att bli deprimerad.

Jag brukar tänka att jag behöver mata mej med hopp varje dag. Inte bara på OCD-planet, utan på livet som helhet. Det handlar om en vakenhet och en öppenhet för att se det som vi ofta tar för givet. Att låta sig förundras över det till synes självklara kan väcka hoppet.

Jag läser och tar ofta in andra människors livsberättelser, för att vidga synfältet och se att jag inte är ensam om att kämpa. Jag tror att det är oerhört viktigt.

Hoppet kan även underhållas av att man vänder blicken till det man faktiskt lyckats med i livet istället för att fokusera på misslyckanden. Om man ständigt misslyckas med sina föresatser så kanske man ska sänka ribban något, och öva sig på att ta ett litet steg i taget. Vid OCD-terapi är detta väsentligt. Vi som har OCD har ofta problem med ett svartvitt tänk, och det speglas ofta i våra ambitioner att krångla oss loss ur tvången. Vi vill så klart bli av med dessa problem i ett enda nu, helst igår. Vi har olika tempo och olika förutsättningar, men för de flesta handlar det om att lägga kloss efter kloss – inte bygga något stort och vingligt på en dag, som sedan rasar tillsammans med hoppet.

Det finns alltid hopp! Även för dej. Sök reda på det. Håll fast vid det. Låt det driva dej till att kämpa också idag.


Äldre inlägg